Jag är så tacksam att församlingen vill vara med och göra skillnad för människor i Turkiet. Det säger Birsen, från Botkyrka, hemma på ett kort besök i Sverige.
Det har nu gått tre månader sedan jordbävningen inträffade. Vår medlem Birsen, tjänstledig från Södertälje sjukhus, har funnits på plats sedan några dagar efter katastrofen. Hon arbetar tillsammans med organisationen First Hope för att hjälpa till med de mesta grundläggande behoven för dem som på olika sätt drabbats. Hon är stationerad i Antakya, en av de tio hårdast drabbade städerna.
Hur ser situationen ut just nu?
– Av de tio städerna är Antakya värst drabbad, ungefär 85 procent av stadskärnan är helt borta. Även i vissa förorter är stora delar borta. I de hus som står kvar är ofta bärande väggar med mera skadade, så folk vågar inte gå tillbaka sina hem. De flesta bor i tält, eller i container-städer som nu börjat skapats.
En del har kunnat sätta upp sina tält på gården vid det egna huset, om man inte bodde i höghus. Då har man i alla fall tillgång till gårdens grönsaker.
Nu pågår ett stort röjningsarbete, så många hus är skadade att stadskärnan i Antakya mer eller mindre är ett öppet fält.
Nu har värmen kommit, vilket inte alltid är en fördel, för det kan bli extremt varmt.
– Innan jag kom hit var det 15 grader ena dagen och 31 nästa dag. Det kan bli 30-40 grader. Eftersom det är vattenbrist och avloppssystemet på flera plaster förstörts sprids det, förutom många sjukdomar, möss, ormar andra djur som är en fara för dem som bor i tält.
Vad är dina uppgifter när du nu åker tillbaka?
– Jag har delansvar i det nya koordinationscenter som vi byggt upp, i en container-stad. Vi samlas varje morgon och jag ser till att vi åker till rätt by med rätt utrustning och rätt saker att dela ut – och att det finns personal. Jag är också med på utdelningar av mat, hygienartiklar och annat, när jag har möjlighet. Så gör jag också hembesök.
Finns det risker med ditt jobb?
– Alla i teamet har nog blivit sjuka, magsjuka och allergier mest. Men annars är det inga risker. Skulle det bli en ny jordbävning är vi skyddade eftersom vi bor i containrar.
Direkt efter jordbävningarna lämnade omkring 700 000 personer staden Antakya, och bodde ofta hos släktingar i andra delar av landet. Nu bedömer Birsen att en stor del av dem som lämnat börjar komma tillbaka.
– Det är bland annat mycket pappersarbete för dem, de ska visa att de ägde just det eller det huset, och så vidare.
Vad är de största utmaningarna i det arbete du står i?
– Som team önskar vi att kunna återspegla bilden av Gud. Nu har vi fler anställda än förut som inte är kristna, eftersom vi har anställt väldigt många. Men vi i kärngruppen vill stå fast i det vi tror på och handla efter det, ge ett bra vittnesbörd till alla vi möter och till vår egen personal. Vi vill vara Guds ljus, hans händer och fötter där vi är och kan göra skillnad i människors liv. Ibland kan man inte trösta men det räcker att man sitter och gråter med dem så att de får kärlek och omsorg.
– Och det är viktigt att vi är kloka och fattar rätt beslut, använder pengarna på rätt sätt.
Du har delvis redan svarat på den här frågan, men vad är det som driver dig?
– Det är kärlek. Det är mitt folk. Det är mitt hus som har rasat, det är mina barn som blivit föräldralösa – bildligt talat. Det är ett folk som lider och om jag kan göra lite skillnad i deras liv vill jag göra det. Att se ett barn börja le gör mig glad. Jag vill dela det jag har med andra som inte har.
Birsen har mött många människor som förlorat allt på 45 sekunder.
– Många bryr sig mindre om att de förlorat sin affär eller sin fina bil. De har förlorat hela eller delar av sin familj. Jag har sett en pappa begrava sina fem barn. Jag har mött kvinnor på sjukhuset som förlorat sina ben.
– Vi kan snabbt förlora det vi har, så det gäller att vi tänker på vad vi gör med våra liv.
Vårt samtal äger rum direkt efter söndagsgudstjänsten 30 april, onsdag 3 maj reser hon ut igen,
– Många har kommit i dag och kramat om mig och säger att de ber för oss. Jag känner mig stark , tacksam att jag får ha församlingen med mig.
– Jag känner samma sak nu som jag kände när jag för åtta år sedan var vid gränsen till Irak och förmedlade hjälp till syriska flyktingar, att Botkyrka pingstförsamling är med och gör skillnad – nu för människor i Turkiet. Stort tack för det – och tack för allas böner!
